Julmys = gallskrik?
Mina tankar och förväntningar på den här julen var så höga. Hela året som gravid har jag längtat och tänkt.. "Åååh det kommer bli så mysigt, en riktig jul med snö, tomte och vi kommer alla att sitta och mysa med min bebis" så tänkte jag.. Visst fanns det snö ute och tomten kom på besök men vart var jag när alla andra satt och mös? Jag låg på övervåningen med lillen eftersom han gallskrek sprecis hela tiden. Han tyckte inte alls det var speciellt mysigt med julfirande. Så där låg vi och ammade precis hela julen... Smög oss ner för att äta, Mille slussades runt bland olika famnar för att jag skulle få äta. Han var bara nöjd när HAN fick äta.. Han var lugn när jag satt och tittade på kalle. Han förstod nog att det här med Kalle på julen är något alldeles extra :) haha. Jultomten höll vi på att missa, vi lyckades ta oss ner till nedervåningen när han delade ut de sista 3 paketen. Mille hann ändå börja skrika innan tomten hunnit därifrån..
Jag ville så gärna vara med men vid varje försök att umgås med de andra tyckte Mille det var lika bra att gallskrika. Min morbror tog honom en stund och satt och pratade med honom, han var lugn precis hela tiden och tillslut somnade han. Min morbror la honom på sängen och berättade stolt att han hade nattat mitt barn. Han sov i 5 minuter sen var han igång och gallskek igen.. Aja ni förstår den här julen, ((precis som alla andra)) blev inte riktigt som jag tänkt mig... Men trots allt skrik så hade jag och Mille mysigt där vi låg på sängen, vi var ju trots allt tillsammans! ♥
Här låg vi... :) Kalle anka tittar vi ((jag)) på här..
Skriket höll i sig även hela juldagen, jag lyckdes äntligen få i mig "frukost" kl 17 när jag fick besök och jag kunde få lite barnvakt.. Det kan ju tyckas att vaddå det är väl bara att lägga ifrån sig bebisen, låt honom skrika ett tag. Jag försökte lägga ifrån mig honom för att få i mig något att äta ett flertal gånger men så fort jag la ner honom tog han i så att han inte fick luft, så det var bara att gilla läget.. Såhär höll det på ända tills sent på juldagen då vi lyckades somna efter si sådär en 48 timmars konstant skrikande.
Sen var det dop igår (den 27e), det var mina kusiner Lilly och Leon som döptes.
Vi hade sovit hela natten, Mille lät mig äta lunch och göra mig i ordning utan problem. Jag kände mig som en ny människa. Mille var den underbaraste lilla ängeln precis hela dagen (vilket han naturligtvis alltid är även fast han skriker ♥), kan inte minnas att han skrek en enda gång. Han bara sov och när han var vaken så flinade han med hela ansiktet :) Dom påstår att när bebisar flinar så är det för att dom är bajsnödiga. Det tror jag inte ett dugg på, han var ju supernöjd hela dagen och därför flinade han.. Han hade ju skrikit av sig allt över jul..
Dopet var för övrigt väldigt fint. Leon ville döpa prästen sa han, men prästen berättade för Leon att också han för många många år sen blivit döpt precis som Leon nu blivit.. hehe.
Jag och Mille stannade kvar till rätt så sent igårkväll. Vi kollade på film och sådär. Sen kom min kusin Viktor och skjutsade hem oss, hans tjej som jag aldrig träffat förut var tydligen halvmexikan precis som Mille.. Hon hade varit i Vallarta (där jag bodde) och hennes mamma bor nu i Mexiko city.. Henne tyckte jag och Mille genast väldigt mycket om :)
Nu börjar han pipa lite, bäst jag går dit innan han börjar gallskrika...
GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR!!
På besök hos kusin Jack första gången.. Morbror Oskar ser nöjd ut med sina 2 systersöner..
♥ ♥ ♥ K ä r l e k ♥ ♥ ♥
Jag ville så gärna vara med men vid varje försök att umgås med de andra tyckte Mille det var lika bra att gallskrika. Min morbror tog honom en stund och satt och pratade med honom, han var lugn precis hela tiden och tillslut somnade han. Min morbror la honom på sängen och berättade stolt att han hade nattat mitt barn. Han sov i 5 minuter sen var han igång och gallskek igen.. Aja ni förstår den här julen, ((precis som alla andra)) blev inte riktigt som jag tänkt mig... Men trots allt skrik så hade jag och Mille mysigt där vi låg på sängen, vi var ju trots allt tillsammans! ♥
Här låg vi... :) Kalle anka tittar vi ((jag)) på här..
Skriket höll i sig även hela juldagen, jag lyckdes äntligen få i mig "frukost" kl 17 när jag fick besök och jag kunde få lite barnvakt.. Det kan ju tyckas att vaddå det är väl bara att lägga ifrån sig bebisen, låt honom skrika ett tag. Jag försökte lägga ifrån mig honom för att få i mig något att äta ett flertal gånger men så fort jag la ner honom tog han i så att han inte fick luft, så det var bara att gilla läget.. Såhär höll det på ända tills sent på juldagen då vi lyckades somna efter si sådär en 48 timmars konstant skrikande.
Sen var det dop igår (den 27e), det var mina kusiner Lilly och Leon som döptes.
Vi hade sovit hela natten, Mille lät mig äta lunch och göra mig i ordning utan problem. Jag kände mig som en ny människa. Mille var den underbaraste lilla ängeln precis hela dagen (vilket han naturligtvis alltid är även fast han skriker ♥), kan inte minnas att han skrek en enda gång. Han bara sov och när han var vaken så flinade han med hela ansiktet :) Dom påstår att när bebisar flinar så är det för att dom är bajsnödiga. Det tror jag inte ett dugg på, han var ju supernöjd hela dagen och därför flinade han.. Han hade ju skrikit av sig allt över jul..
Dopet var för övrigt väldigt fint. Leon ville döpa prästen sa han, men prästen berättade för Leon att också han för många många år sen blivit döpt precis som Leon nu blivit.. hehe.
Jag och Mille stannade kvar till rätt så sent igårkväll. Vi kollade på film och sådär. Sen kom min kusin Viktor och skjutsade hem oss, hans tjej som jag aldrig träffat förut var tydligen halvmexikan precis som Mille.. Hon hade varit i Vallarta (där jag bodde) och hennes mamma bor nu i Mexiko city.. Henne tyckte jag och Mille genast väldigt mycket om :)
Nu börjar han pipa lite, bäst jag går dit innan han börjar gallskrika...
GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR!!
På besök hos kusin Jack första gången.. Morbror Oskar ser nöjd ut med sina 2 systersöner..
♥ ♥ ♥ K ä r l e k ♥ ♥ ♥
Välkommen hem Mille ♥
13 dagar gammal har DU hunnit bli...
Sist jag skrev så skrev jag att jag skulle åka in till sjukhuset för att kolla hur bebis i magen mådde.. Dom gjorde en massa tester och konstaterade att bebis mådde bra där han låg så vi skulle lugna oss 2 dagar och se om något hände av sig självt..
Jag for hem igen, satt i soffan när jag plötsligt fick en känsla av att vattnet skulle gå... Jag gick och hämtade ett sånt skydd som jag bredde ut över soffan sen satte jag mig igen, just som jag satte mig så gick vattnet!! Jag hoppade in i duschen och när jag stod där i duschen så satte värkarna igång, dom blev genast regelbundna, 3 minuters mellanrum och väldigt starka.
Mot förlossningen
Ida (morbrors sambo) kom och hämtade mig. Bilfärden var jobbig, fick värkar precis hela tiden. När vi kom fram och dom undersökte mig såg dom att jag var öppen 3 cm. Jag testade duschen som smärtlindring. Klarade inte av att stå så jag låg på golvet och duschade...
Varje gång jag försökte ta mig därifrån så kom en ny värk och jag tvingades lägga mig ner igen.. Till slut tog jag mig ut ur duschen och dom undersökte mig igen, 7 cm var jag nu öppen.
Jag fick lustgas.
Väldigt olustigt. Tyckte inte att det hjälpte speciellt mycket - det var mera det att jag fokuserade på något annat än smärtan när smärtan kom än att jag kände av lustgasen i sig..
Värkarna gjorde ondare och ondare men var hela tiden lika regelbundna. Jag var arg och skrek att jag ville börja krysta och få ut honom någon gång.
Ida frågade om jag inte ville ha nån mer bedövning, jag hade varit så duktig sa hon och hon bedyrade att det fortfarande var lika mycket en förlossning och lika mycket värt även om man tog bedövning. Hon berättade att hon tagid EDA då hon fött mina kusiner Leon och Lilly.
Jag sa (skrek) "jag vill ha bedövning". Ida sa till min barnmorska, hon kom och undersökte mig och jag var nu öppen 10 cm. För sent för bedövning alltså. Jag undrade hela tiden "vart är doktorn med min bedövning". Jag visste redan att han inte skulle komma eftersom jag var öppen så mycket. Barnmorskan sa "ja han kommer".
Så var det dags att börja krysta.
Jag krystade och krystade och krystade och krystade. Jag skrek och grinade och skällde på barnmorskan, bad henne dra ut honom. "plocka fram en sugklocka och dra ut honom" skrek jag. Jag krystade hur länge som helst. Dom kallade dit doktorn eftersom dom började bli oroliga varför krystningstiden dröjde så länge. Dom hade satt igång mig att krysta för tidigt.
Jag var helt slut men när doktorn äntligen kom dit så var det lilla (STORA) huvudet nästan ute, vi avvaktade och nästa värk då jag krystade så kom huvudet ut och
23.40 den 4e december höll jag lille Mille i mina armar. "Vad stor han är, vilka stora fötter han har" sa jag medan jag kände hela kroppen fyllas av kärlek. Det var DU som kom min älskade lille Mille ♥
52 cm lång och vägde 3618 g.
Vi fick efter att ha duschat och fräschat upp oss lite förflytta oss till BB. Jag sov inte en blund, bara låg och tittade på det lilla undret.. Dessutom var jag rädd för att jag skulle lägga mig på honom i sömnen, sängen var ju hur smal som helst. En barnmorska lovade mig att jag inte skulle rulla över honom om jag somnade. Det var en instinkt som alla mammor har att inte rulla över sitt barn påstod hon.
2a advent...
Där fick vi ligga fredag till måndag då vi äntligen skulle få åka hem... Vi hade jobbat på med amningen dessa dagar och på måndagen hade mjölken precis börjat rinna till men Du var alldeles gul, såg ut som en liten simpson. Läkaren undersökte dig och konstaterade att du hade aldeles för hög gulsotshalt (372 dom börjar behandla om man har 300) och du skulle nu genast läggas i en liten säng och sola bort det gula.
Det var så jävla jobbigt att sitta där bredvid och titta på dig iförd dina hemska dinosauriebrillor,
du frös och skrek.
Försökte sitta där och prata och sjunga för dig, höll dig i handen men inget hjälpte du blev bara tyst om jag plockade upp dig.. Första natten sov jag inte en sekund. Du gallskrek verkligen precis hela tiden och jag var där och plockade upp dig stup i kvarten fast jag inte fick. Jag kunde bara inte låta dig få ligga så :(
Dom gav dig extra ersättning också; det skulle hjälpa gulsoten att gå bort snabbare..
När dom dagen efter tog prover hade gulsoten sjunkit till 317 så det var bara att lägga tillbaka dig.. Ett helt dygn till av pina. Dom tröck i dig extra mycket ersättning så att du skulle bli så proppmätt så du somnade och låg stilla under ljuset. Jag lyckades få nån timmes sömn. På natten tog sköterskorna dig så jag skulle få sova och dom skulle se till så du låg under ljuset så mycket som möjligt. Dom lovade att ta upp dig om du gallskrek. Du kom in 2 ggr för att amma. Jag sov väldigt oroligt men fick i alla fall några timmars sömn. Dagen därpå tog dom ett nytt prov som visade 190 Wihooo!! Men du måste ligga kvar till kl 2 nästa natt i alla fall, det tyckte jag var fjantigt och plockade upp dig varje gång du skrek, men försökte ändå få dig att ligga där tiden ut. Ett tag skrek du så illa så jag tog saken i egna händer, flyttade på den lilla sängen och satte mig själv under lampan och ammade dig :)
Kl 2 på natten hade din gulsot sjunkit till 160 och vi skulle äntligen få åka hem! Sov tätt, tätt, tätt tillsammans den natten, det var så härligt att få ha dig nära igen!
Dagen därpå sa vi hejdå till mina favoritbarnmorskor Anita och Agneta som turligt nog båda jobbade. Underbara människor. Fanns några fler barnmorskor som var bra också, Och några mindre mysiga men dom nämner vi inga namn på.. Ett jätte tack till alla som hjälpte oss i alla fall!! Kommer aldrig att glömma er!
Så här söt var Du när vi for hem.
Nu har vi varit hemma i 6 dagar och vi trivs jättebra!
3e advent...
När vi kom hem möttes vi av ett hårt slag, där låg ett brev som sa att dom räknat ut min SGI till noll kr i månaden... Det betyder att jag ska få lägstanivåbelopp på min mammapenning vilket ligger på 180 kronor om dagen. Hur fan tror dom att man ska klara sig på det?? Min mamma har nu blivit tilldelad 10 pappadagar och håller på jobbar med detta, skickade en överklagan igår så vi får väl se vad som händer. Ska även söka barnpension, men vi behöver ett dödsbevis från Mexiko och papperstiden i Mexiko är ju inte den snabbaste. Det kan ta ett år. Vi har varit i kontakt med ambassaden och dom har lovat hjälpa oss om Ricardos mamma inte lyckas fixa fram dessa pappar och skicka till mig.. Positiva tankar för med sig positiva saker så jag oroar mig inte speciellt mycket :)
Dags att amma igen.
PUSS.
Sist jag skrev så skrev jag att jag skulle åka in till sjukhuset för att kolla hur bebis i magen mådde.. Dom gjorde en massa tester och konstaterade att bebis mådde bra där han låg så vi skulle lugna oss 2 dagar och se om något hände av sig självt..
Jag for hem igen, satt i soffan när jag plötsligt fick en känsla av att vattnet skulle gå... Jag gick och hämtade ett sånt skydd som jag bredde ut över soffan sen satte jag mig igen, just som jag satte mig så gick vattnet!! Jag hoppade in i duschen och när jag stod där i duschen så satte värkarna igång, dom blev genast regelbundna, 3 minuters mellanrum och väldigt starka.
Mot förlossningen
Ida (morbrors sambo) kom och hämtade mig. Bilfärden var jobbig, fick värkar precis hela tiden. När vi kom fram och dom undersökte mig såg dom att jag var öppen 3 cm. Jag testade duschen som smärtlindring. Klarade inte av att stå så jag låg på golvet och duschade...
Varje gång jag försökte ta mig därifrån så kom en ny värk och jag tvingades lägga mig ner igen.. Till slut tog jag mig ut ur duschen och dom undersökte mig igen, 7 cm var jag nu öppen.
Jag fick lustgas.
Väldigt olustigt. Tyckte inte att det hjälpte speciellt mycket - det var mera det att jag fokuserade på något annat än smärtan när smärtan kom än att jag kände av lustgasen i sig..
Värkarna gjorde ondare och ondare men var hela tiden lika regelbundna. Jag var arg och skrek att jag ville börja krysta och få ut honom någon gång.
Ida frågade om jag inte ville ha nån mer bedövning, jag hade varit så duktig sa hon och hon bedyrade att det fortfarande var lika mycket en förlossning och lika mycket värt även om man tog bedövning. Hon berättade att hon tagid EDA då hon fött mina kusiner Leon och Lilly.
Jag sa (skrek) "jag vill ha bedövning". Ida sa till min barnmorska, hon kom och undersökte mig och jag var nu öppen 10 cm. För sent för bedövning alltså. Jag undrade hela tiden "vart är doktorn med min bedövning". Jag visste redan att han inte skulle komma eftersom jag var öppen så mycket. Barnmorskan sa "ja han kommer".
Så var det dags att börja krysta.
Jag krystade och krystade och krystade och krystade. Jag skrek och grinade och skällde på barnmorskan, bad henne dra ut honom. "plocka fram en sugklocka och dra ut honom" skrek jag. Jag krystade hur länge som helst. Dom kallade dit doktorn eftersom dom började bli oroliga varför krystningstiden dröjde så länge. Dom hade satt igång mig att krysta för tidigt.
Jag var helt slut men när doktorn äntligen kom dit så var det lilla (STORA) huvudet nästan ute, vi avvaktade och nästa värk då jag krystade så kom huvudet ut och
23.40 den 4e december höll jag lille Mille i mina armar. "Vad stor han är, vilka stora fötter han har" sa jag medan jag kände hela kroppen fyllas av kärlek. Det var DU som kom min älskade lille Mille ♥
52 cm lång och vägde 3618 g.
Vi fick efter att ha duschat och fräschat upp oss lite förflytta oss till BB. Jag sov inte en blund, bara låg och tittade på det lilla undret.. Dessutom var jag rädd för att jag skulle lägga mig på honom i sömnen, sängen var ju hur smal som helst. En barnmorska lovade mig att jag inte skulle rulla över honom om jag somnade. Det var en instinkt som alla mammor har att inte rulla över sitt barn påstod hon.
2a advent...
Där fick vi ligga fredag till måndag då vi äntligen skulle få åka hem... Vi hade jobbat på med amningen dessa dagar och på måndagen hade mjölken precis börjat rinna till men Du var alldeles gul, såg ut som en liten simpson. Läkaren undersökte dig och konstaterade att du hade aldeles för hög gulsotshalt (372 dom börjar behandla om man har 300) och du skulle nu genast läggas i en liten säng och sola bort det gula.
Det var så jävla jobbigt att sitta där bredvid och titta på dig iförd dina hemska dinosauriebrillor,
du frös och skrek.
Försökte sitta där och prata och sjunga för dig, höll dig i handen men inget hjälpte du blev bara tyst om jag plockade upp dig.. Första natten sov jag inte en sekund. Du gallskrek verkligen precis hela tiden och jag var där och plockade upp dig stup i kvarten fast jag inte fick. Jag kunde bara inte låta dig få ligga så :(
Dom gav dig extra ersättning också; det skulle hjälpa gulsoten att gå bort snabbare..
När dom dagen efter tog prover hade gulsoten sjunkit till 317 så det var bara att lägga tillbaka dig.. Ett helt dygn till av pina. Dom tröck i dig extra mycket ersättning så att du skulle bli så proppmätt så du somnade och låg stilla under ljuset. Jag lyckades få nån timmes sömn. På natten tog sköterskorna dig så jag skulle få sova och dom skulle se till så du låg under ljuset så mycket som möjligt. Dom lovade att ta upp dig om du gallskrek. Du kom in 2 ggr för att amma. Jag sov väldigt oroligt men fick i alla fall några timmars sömn. Dagen därpå tog dom ett nytt prov som visade 190 Wihooo!! Men du måste ligga kvar till kl 2 nästa natt i alla fall, det tyckte jag var fjantigt och plockade upp dig varje gång du skrek, men försökte ändå få dig att ligga där tiden ut. Ett tag skrek du så illa så jag tog saken i egna händer, flyttade på den lilla sängen och satte mig själv under lampan och ammade dig :)
Kl 2 på natten hade din gulsot sjunkit till 160 och vi skulle äntligen få åka hem! Sov tätt, tätt, tätt tillsammans den natten, det var så härligt att få ha dig nära igen!
Dagen därpå sa vi hejdå till mina favoritbarnmorskor Anita och Agneta som turligt nog båda jobbade. Underbara människor. Fanns några fler barnmorskor som var bra också, Och några mindre mysiga men dom nämner vi inga namn på.. Ett jätte tack till alla som hjälpte oss i alla fall!! Kommer aldrig att glömma er!
Så här söt var Du när vi for hem.
Nu har vi varit hemma i 6 dagar och vi trivs jättebra!
3e advent...
När vi kom hem möttes vi av ett hårt slag, där låg ett brev som sa att dom räknat ut min SGI till noll kr i månaden... Det betyder att jag ska få lägstanivåbelopp på min mammapenning vilket ligger på 180 kronor om dagen. Hur fan tror dom att man ska klara sig på det?? Min mamma har nu blivit tilldelad 10 pappadagar och håller på jobbar med detta, skickade en överklagan igår så vi får väl se vad som händer. Ska även söka barnpension, men vi behöver ett dödsbevis från Mexiko och papperstiden i Mexiko är ju inte den snabbaste. Det kan ta ett år. Vi har varit i kontakt med ambassaden och dom har lovat hjälpa oss om Ricardos mamma inte lyckas fixa fram dessa pappar och skicka till mig.. Positiva tankar för med sig positiva saker så jag oroar mig inte speciellt mycket :)
Dags att amma igen.
PUSS.
Ultraljud och igångsättning?
Har aldrig känt mig ensam förut men nu känner jag mig som den ensammaste i hela världen...
I morgon ska jag till sjukhuset och göra ett ultraljud för att kolla att lilleplutt mår bra i magen, jag har då gått 14 dagar över tiden så dom kommer eventuellt att "sätta igång" mig då.
Hon som ringde mig i dag sa att jag skulle ta med min packade väska på en gång så nu står den i hallen och väntar på att det ska bli torsdag morgon.
Hanna kom hit i måndags och stannade till idag. Vi hade mysigt, åt massa onyttigt :D gich på stan och kollade på film. Tittade även på "Boston tea party" som handlade om sex. Jag och Hanna höll på att skämmas ihjäl när Filip och Fredrik satt i samma rum som de uppenbart oblyga par som helt öppet provade på olika ställningar för att fatställa hur mycket vi egentligen bränner vid de olika övningarna, haha. Om jag och Hanna som satt i soffan skämdes så undrar jag hur det kändes att vara Filip och Fredrik då, haha. Resultatet sa att vi inte bränner speciellt mycket alls, och vi tjejer mycket mindre än er killar dessutom. Så jag behöver inte längre hänga läpp för att jag missar dom träningspassen, jag kan istället ta en rask promenad och bränna mer än vad ni kaniner gör :P
Bara älskar Filip och Fredrik!
Jaja i alla fall så for Hanna hem idag och när jag kom hem till lägenheten och satte mig ner (efter att lämnat av henne på stationen) så kände jag att jag var ensammast i världen. Om dom nu ska sätta igång mig i morgon så betyder det att jag kommer att vara ja helt ensam helt enkelt.. Och för första gången så känner jag mig rädd. Försöker att fokusera på att jag snart ska få träffa min älskling och för första gången hålla honom i mina armar istället för att tänka så mycket på ensamheten. Positivt tänkande var det va?
Tack tjejer för att ni försökte! ♥
Det är nog bäst att jag gör mig ordning för att sova så jag orkar med morgondagen vad än som händer. Håll tummarna för mig :)
Godnatt!
I morgon ska jag till sjukhuset och göra ett ultraljud för att kolla att lilleplutt mår bra i magen, jag har då gått 14 dagar över tiden så dom kommer eventuellt att "sätta igång" mig då.
Hon som ringde mig i dag sa att jag skulle ta med min packade väska på en gång så nu står den i hallen och väntar på att det ska bli torsdag morgon.
Hanna kom hit i måndags och stannade till idag. Vi hade mysigt, åt massa onyttigt :D gich på stan och kollade på film. Tittade även på "Boston tea party" som handlade om sex. Jag och Hanna höll på att skämmas ihjäl när Filip och Fredrik satt i samma rum som de uppenbart oblyga par som helt öppet provade på olika ställningar för att fatställa hur mycket vi egentligen bränner vid de olika övningarna, haha. Om jag och Hanna som satt i soffan skämdes så undrar jag hur det kändes att vara Filip och Fredrik då, haha. Resultatet sa att vi inte bränner speciellt mycket alls, och vi tjejer mycket mindre än er killar dessutom. Så jag behöver inte längre hänga läpp för att jag missar dom träningspassen, jag kan istället ta en rask promenad och bränna mer än vad ni kaniner gör :P
Bara älskar Filip och Fredrik!
Jaja i alla fall så for Hanna hem idag och när jag kom hem till lägenheten och satte mig ner (efter att lämnat av henne på stationen) så kände jag att jag var ensammast i världen. Om dom nu ska sätta igång mig i morgon så betyder det att jag kommer att vara ja helt ensam helt enkelt.. Och för första gången så känner jag mig rädd. Försöker att fokusera på att jag snart ska få träffa min älskling och för första gången hålla honom i mina armar istället för att tänka så mycket på ensamheten. Positivt tänkande var det va?
Tack tjejer för att ni försökte! ♥
Det är nog bäst att jag gör mig ordning för att sova så jag orkar med morgondagen vad än som händer. Håll tummarna för mig :)
Godnatt!
